Motspelskonvention: Skånska styrkemarkeringar

Ursprung: Skapades av Anders Wirgren i mitten på 1980-talet och publicerades första gången i Bridgetidningen.

Skapat datum: 1985

Syfte: Att kombinera det bästa i Vanliga styrkemarkeringar med det bästa i Omvända styrkemarkeringar.

Beskrivning

Oavsett om man väljer Vanliga styrkemarkeringar eller Omvända styrkemarkeringar finns situationer där den valda metoden riskerar antingen att ge partnern dålig information eller att skänka bort stick.

Om vi kallar utspelaren Väst och markeraren Öst gäller dessa regler:

1)     Om Väst spelar ut en honnör, är det första Öst skall göra att titta på bordet. Om där finns ett kort som kan behöva maskas ut, t.ex. knekt fjärde, skall Öst använda Omvända markeringar (lågt kort = styrka). Anledningen är att hans näst högsta kort, t.ex. nian från D-9-2 kan behövas för att maska ut bordets honnör.

2)     Om bordet inte har någon utmaskningsbar honnör, t.ex. två eller tre hackor, eller ess småtredje, skall Öst använda Vanliga markeringar (högt kort = styrka) om han anses vara ”lång i färgen”, men använda Omvända markeringar om han inte anses vara ”lång i färgen”.

Öst anses vara ”lång i färgen” om han

a)      har bjudit den, eller

b)      har utspelsdubblat den, eller

c)      när utspelet är från en svag färg (åttan från 8-7-2, t.ex.)

I dessa tre fall kan Öst behöva bevara sina höga hackor i färgen (t.ex. K-D-10-2 bakom bordets E-kn, när utspelet är åttan och spelföraren tar för esset).

I samtliga andra fall anses Öst vara ”kort i färgen”. Då är det ofta viktigare att kunna avblockera mellankortet från t.ex. honnör tredje när man högmarkerar (för att undvika blockad) eller bevara båda sina två högsta kort i en svag trekortsfärg (för att undvika stickförlust).

När man sakar används Omvända styrkemarkeringar.