Motspelskonvention: Schneiders markeringar

Ursprung: Karl Schneider f. 1904 i Wien, Österrike

Skapat datum:  ungefär 1935, först publicerat 1937 by E.K. O’Brian in Bridge World

Syfte: Jämfört med Culbertsons styrkemarkering med ett högt kort är idén med Schneiders omvända markering att bibehålla styrkan i färgen genom att saka ett lägre kort.

Beskrivning:

Styrkemarkeringar används för att ge partnern hjälp med försvarsspelet. De vanligaste situationerna, där en markering visar styrka eller svaghet är:

Markering på partnerns utspel av en honnör

Det första kortet som sakas i en färg, när man inte kan bekänna på den spelade färgen

Även om man därefter sakar ett kort i en annan färg är detta en styrkemarkering.

Schneiders markering innebär att lågt-högt visar styrka och tvärtom svaghet. I princip innebär det att redan ett lågt kort visar styrka, även om det inte följs av ett högre. Vad som är ett lågt kort beror förstås på vad spelaren har i färgen.

Med E-D-Kn-8-6 är sexan det lägsta kort man kan spela och visar därmed styrka.

Med 6-5-3-2 är sexan det högsta kortet och visar således svaghet.

Det är upp till medspelaren att försöka avgöra vilket som gäller i det aktuella fallet.

Kuriosa: Så sent som 1964 var dessa omvända markeringar förbjudna i USA.

Variationer: Vanliga markeringar, Italienska markeringar.