Motspelskonvention: Oddball-markering (Smith peter)

Ursprung:

Skapat datum:

Syfte: Denna merkeringstyp förekommer i sang och syftar till att berätta för partnern ifall hans utspel var bra eller inte.

Beskrivning

Säg att du i sang drar för ess-tia femte. Bordet kommer upp med två hackor, partnern spelar på knekten och spelföraren tar för kungen. Två stick senare är du inne igen. Frågan är då om du skall fortsätta med färgen i hopp om att partnern har damen (eller att spelföraren har den singel kvar), eller om du skall försöka få in partnern så att han kan sätta spelförarens dam på mellanhand.

Utan hjälp av partnern är det en ren gissning. Och det är här Oddball-markeringen kommer in. Tanken är då att man genom att bekänna med ett högt kort första gången spelföraren spelar en färg, skickar över budskapet ”Jag gillade utspelet”, medan ett lågt kort visar att man inte gjorde det.

I situationer där en längdmarkering är viktigare, t.ex. när spelföraren ger sig på bordets femkortsfärg och ingångar saknas, gäller att längdmarkeringen har företräde. Ett högt kort visar då ett udda antal om ni använder omvända längdmarkeringar, ett jämnt antal annars – ingen Oddball-markering här, alltså!

Variationer: Omvänd Oddball-markering fungerar på likartat sätt, men med skillnaden att ett högt kort i stället ber partnern skifta färg. Används av båda spelarna i paret.