Ursprung: Peter Winkler

Syfte: Alla markeringar har för- och nackdelar. Att hjälpa partnern i försvarsspelet är oftast viktigt, men ibland är det spelföraren som drar mest nytta av den. Den ideala markeringstypen borde därför vara en som bara partnern kan tolka. Men alla konventioner och överenskommelser med partnern måste deklareras, varför det inte verkar finnas någon lösning på dilemmat, såvida inte...

I vissa situationer vet försvarsspelarna något om spelförarens hand, t.ex. när han inte kan bekänna. Den informationen är tillgänglig för alla och innebär bl.a. att båda försvarsspelarna vet precis hur många (och vilka) kort deras partner har i just den färgen. De kan då använda den informationen som en viss kod för hur de skall markera, t.ex. så att den som har ett jämnt antal kort i färgen använder vanliga markeringar men den som har ett udda antal markerar omvänt.

Samma teknik kan användas beträffande utspelen. Säg att spelföraren visat ett bestämt antal kort i en viss färg, t.ex. att han öppnat med 1¨ och återbjudit 1ª eller att han öppnat med 1 sang och svarat 2ª på partnerns högfärgsfråga (visande fyra kort i den färgen). Om han sedan blir spelförare utgår båda försvararna att han har precis fyra spader. Då är spaderlängden den kod de använder för att tolka utspelet, t.ex. så att man med ett udda antal kort i spader spelar ut enligt 10-12-regeln, medan man med ett jämnt antal spader använder 11-regeln och Schneider.